nu har brormin åkt hem och det blev genast väldigt tomt här i huset. det är verkligen bara ett enda stort trassel i huvudet på mig just nu. jag känner mig bara så himla fel och det är jävligt svårt att försöka vara positiv hela tiden. det känns faktiskt ganska så omöjligt. och jag vill bara att tiden ska stanna. det sista jag vill just nu är att sluta 9:an. jag vill verkligen, verkligen inte sluta. det känns rent ut sagt förjävligt att behöva lämna sin trygghet och alla underbara personer. men jag försöker att inte tänka på det utan bara njuta av tiden som är kvar. men oh! sen blir man så jävla trött på sig själv när man bara sviker en själv gång på gång. asså va fan, det gör inte livet lättare precis. men jag har inget jävla driv, allt känns bara jobbigt ju. plus att vissa personer på denna jord gör mig en aning galen. det finns en som gör mig sjukt förvirrad, en som jag oroar mig över, en jag verkligen inte förstår mig på, en jag vill slå ihjäl, en som jag är så jäkla rädd att förlora och... herregud asså. jag vet att den där glada, positiva och målinriktade tjejen finns där inne. får lov att rycka fram henne snart för detta håller inte.